0

En intensiv bilimportdag, del 2

Jahapp, var det någon som klurade ut vad det var för bil det handlade om i förra avsnittet?
Riktigt grymt om du lyckades!

Här är pärlan! En Opel Ampera med ca 12000mil på mätaren. Med originaldäck och allt!

Opel Amperan är en hybridbil som har ett relativt stort batteri för att vara så ”gammal” och har sedan en bensinmotor som på något vis både laddar och driver bilen.

Den ser rätt cool ut också! Går ca 7-8 mil på el, vilket är imponerande för att vara hybrid.

Jag har egentligen inte lagt märke till denna bil, förutom att jag har sett någon vid Elmia någon gång. Men måste säga att den är imponerande!
Filip har pratat om den här ett tag och tipsade med om att gå med i Ampera-gruppen på Facebook. Efter att ha läst där så verkar det som att alla är grymt nöjda med sina bilar.

Efter att ha löst problemet med de inlösta nycklarna så blev det provkörning.

Vi tuffade runt ett par varv i området och vi blev impade alla tre, kändes riktigt trevlig och bekväm. Klart skönare bil än förväntat.

Den är fyrsitsig, så det är två ”stolar” bak med en mittkonsol med drickahållare m.m. i mitten. Kommer nog fler bilder på inredningen i senare avsnitt.

Efter mer krypande runt bilen och diverse diskussioner så blev det affär!! Klockan var då ca 11-11:30. Filip förde då över pengar via internetbanken med en ”Express EU-betalning” som ska gå på en timme. Han hade testat en liten summa i förra veckan och det kom fram dagen efter, så vi var osäkra på om Filip skulle behöva bo på hotell en natt extra, om inte säljaren vågade släppa iväg bilen innan pengarna fanns på kontot. Så vi svävade i ovisshet, men hursomhelst skrev det papper och ägarpappret bytte ägare!

Nu var det då dags för det som jag ville se hur det fungerade i landet som i mina ögon som Audi quattro-tok har varit ”Vorsprung durch Technik”.

Säger bara detta… Fy f-n…

Jag började ana oråd när säljaren sa till oss att han har en kontakt vid KFZ-Zulassung som vi ska gå till. INGEN annan! Han messade en bild till kontakten på hur vi såg ut och vi fick numret till honom. Det var viktigt att vi såg till att det var den personen och att han visade bilden på oss, så vi visste att det var rätt. Säljaren sa att det var så många bedragare där, så vi måste se till så att det är rätt gubbe. Då blev jag lite smyg på vad det här handlar om…

Vi kom fram till rätt ställe, finns tydligen två sådana ställen i Berlin.

På andra sidan kryllade det med skylttillverkare, kändes som ett skumt ställe för en godtrogen svensk…

Filip fick fylla i lite papper m.m. och ombudet hjälpte oss med detta. Vi kan kalla ombudet för Franz.

Vid det här laget förstod vi inte riktigt Franz roll, utan vi tänkte att han hjälper oss med detta och att vi skulle komma därifrån rätt snabbt. Det verkade finns ett par olika ”Franzar” i kön, för de kände varandra och höll varandras platser i kön på något vis. Kom lite och gick som de ville… Vid det här laget var klockan 12:00 och man började bli lite småhungrig efter en tidig frukost.

Helt plötsligt fick Franz bråttom och helt plötsligt fick vi en ny medhjälpare istället för Franz. Vi kan kalla honom för Stieg. Nu var klockan 12:20 och det kändes som att vi var nära nu.

Stieg kunde inte engelska, men han hjälpte oss och en dam knappade lite på en dator, skrev ut ett kvitto och stämplade detta två gånger.
Smidigt tänkte jag! Gick snabbt!

Då var klockan 12:29 och allt kändes bra. Stieg tog sedan med oss till en hiss, pekade på den stämplade lappen och pratade om att det skulle ta en timme nu.

OK, då fick vi sätta oss i ett väntrum och glo på en bildskärm med en massa nummer tillsammans med en massa andra ”Franzar”, ”Stiegar” och tyska bilbytare.
Hungern hade ju anlänt, men vi tänkte att det tar ju ”bara” en timme, så det är ju lugnt.

I efterhand såg vi att det fanns ett par sådana här väntrum till…

Där satt vi och glodde på en TV där numren poppade upp lite hej vilt. Det tutade till ett ljud som lät som Ge-Kås kundradio varje gång de la till nummer, vilket var väldigt ofta. Varje gång kollade man upp numret och blev besviken varje gång inte vårt dök upp. Sjukt irriterande till slut.

Här är utsikten från det rummet, bild tagen 12:40

Bild 12:42

Bild 13:21, vi var då ännu hungrigare och väntetimmen hade snart gått. Tydligen är det så att de kollar med bl.a. med Polisen om bilen är OK att exportera. Därav väntetiden.

Numret vi väntade på…

Bild 14:25. Fortfarande inte klart! Vi höll på att hungra ihjäl, visste inte om säljaren fått pengarna, om vi skulle behöva flyga hem, eller om vi ens skulle få bilen godkänd för export. De skulle dessutom stänga stället 15:00. Franz var borta och Stieg fanns inte heller där längre. Nu fanns ”Heinz” och hans bänkvärmare/nummerkollare ”Harald” på plats. Tror de samarbetade med Franz. Även ”Felix”, en liten kille med skyltväska verkade vara kompis med Franz också…

Klockan passerade 15:00 och inte våran tur ännu… Vi började bli liiiite irriterade på det tyska ”väloljade” maskineriet.

MEN! Så hände det! BINGO! Vårt nummer!! Vi skulle till rum nummer 26, vilket var en våning upp, men varken Franz, Stieg, Heinz eller Felix fanns där, bara Harald som inte en ens verkade veta vem Franz var satt där. Vi sprang upp till rum 26 och Filip försökte ringa Franz, under tiden lyckades jag hitta Heinz och stressade upp honom. Men Filip hade fått tag i Franz som skickade Felix, så helt plötsligt var det två medhjälpare där. Felix verkade bli sur för det och Heinz verkade både lättad och lite upprörd och han sa att vi måste gå förbi honom sedan.

Men några papper fixades och här tror jag Filip skrevs över som ägare och exportpappret fixades. Efter det fick vi jaga efter Felix som sprang iväg i trapporna. Vi bara hakade på, antar att det var det han ville 🙂

Det var skyltdags! Han pressade snabbt fram två plåtar.

Sedan sprang vi efter honom igen. Han kollade i sin magväska och såg sur ut. Då gick vi hit och han behövde tydligen kontanter nu, fanns automater i samma hus. Antar att det var något som skulle betalas kontant i nästa steg.

Upp till 26:an igen, men nu var damen borta och Felix såg fortfarande väldigt ”nöjd” ut. Efter en stund kom dock damen och han visade skyltarna och hon klistrade då på klistermärken på skyltarna! ÄNTLIGEN! Klockan var 15:25 och vi hade inte käkat sedan 06:30 och var lagom slitna efter att ha varit vakna halva natten.

Men! Det var inte klart ännu, för varken Felix eller Heinz visste att bilsäljaren hade gjort upp med Franz om att säljaren skulle betala för konsultandet, så vi kunde inte lämna KFZ ännu. Efter 15 minuter kom dock Franz och han bara nickade åt Heinz och Felix, så vi kunde åka!

Galen process! Sjukt ineffektivt, men skapar ju en massa jobb för folk iallafall. Tacka vet jag Transportstyrelsen och deras app! Jag frågade Felix om det var så här ofta och om jag fattade det rätt så var det så här varje dag! Helt galet. Nu när man har tänkt igenom vad som hände så börjar man fatta hur Franz företag jobbade och ju fler bollar de kunde hålla i luften, desto mer lär de tjäna på det.

Sagt och gjort, klockan var nu 15:58 och vi anlände på plats hos säljaren! Som inte längre var på plats… Som han hade lovat, han skulle inte åka därifrån förrän vi hade kommit tillbaka…

Hur skulle detta sluta?!? Hotell, flyg, övernattning, extra ledighet från jobbet m.m.?!? Svaret kommer nog i del 3…

Edis

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *